Minnen...

Det är så många som har hört av sig och undrat vem den Skander är.
Tänkte posta lite information om hur han är, vad han gör och vad han har gjort. Mest för att det kan hjälpa mig själv lite med att posta något positivt och, i alla fall för ett ögonblick, koncentrera ta bort den slöja av oro som har lagt sig över min och familjens vardag.

Skander var en liten söt krabbat som föddes klockan 14.32 den 5:e December, 1981 på Sahlgrenskas BB. 3405 gram vägde han och grät knappt när han föddes. Det var min och Majids (min mans) första barn och vi var så glada att allt gick väl, för man hade ju hört om hur svårt det skulle vara att föda sitt första barn. Vi bodde fortfarande i stan när Skander var en bäbis, men insåg ganska snabbt att det inte alls var en bra miljö att växa upp i. Speciellt inte i Masthugget som låg alldeles för nära Majorna som var ett riktigt dåligt område på den tiden. Vi flyttade ut till Mölndal och Balltorp blev vår anhalt.
Skander började grundskolan på Pepparedsskolan och hann få två bröder till vid namn Elias och Kim.
Skolgången gick alldeles utmärkt för Skander och han tyckte att Bild och hemkunskap var riktigt roliga ämnen. Samtidigt så sportade han litegrann och höll på med både Handboll, Fotboll och Tae Kwon-do tills han blev 15 och började gymnasiet.

Skander och hans bror Elias på Skanders 7-års dag

På Gymnasiet så gick Skander Hotell och Restaurang på Burgården för han ville bli kock likt många i sin släkt. Allt gick bra och han började en utbildning i Schweiz i 2 år där han gick Hospitaly and Tourism Management. Det var med ambitionen att jobba inom serviceyrket som lockade, men i slutändan så fastnade han för marknadsföringskursen som han fann väldigt spännande. Han slutade skolan och tog sig till Plymouth i England där han började en kurs inom just marknadsföring. Tiden gick och han kände tydligen att det inte riktigt var det han var ute efter. Han sa att han inte ville jobba med siffror utan folk. Så han sökte istället till utbildningen inom Reklam och Marknadsföring på Studium i Göteborg.
Han lyckades, mot sin egna förväntan, att bli en utav de 29 som kom in.
Där trivdes han som fisken i vattnet och fann det hela väldigt rogivande för han tyckte att han hade hittat det där som han igentligen ville jobba med men inte visste från början.
Skander ville bli en s k Art Director, nu vet jag själv inte vad det är för något, men ni som läser bloggen kanske vet vad det är?

Men, ödet ville annorlunda.
Han skulle bara på praktik.

/Cecilia

Bilden...

Känslan...

Drygt en månad har nu gått och det enda tecknet på liv som vi fått utav Skander är ett kravbrev som mottogs i torsdags... Det kändes så bra att äntligen få veta att han mår bra! Gud vilken fantastisk känsla som svepte runt mig likt en filt.
Det är med lättnad som jag ser att han mår bra. Även om inte kidnapparna har ställt några krav så vet vi nu i alla fall att Skander är bra och att han lever. Min älskade son, vad glad jag blir!

Men... Efter att ha mottagit bilden på min son alldeles misshandlad och blodig gör mig helt förtvivlad! Känslorna blandas helt vilt och den första känslan som attackerade min kropp var av en positiv karaktär och den totala lättnad man kan känna över något. Samtidigt så motarbetades den känslan utav smärtan att se sitt egna kött och blod sitta bunden vid en stol...

Det känns så svårt att förklara allt i ord och det enda som den här bloggen är till för är att beskriva något och dela med sig utav de känslor och tankar som åker runt i en mors sinne.
Skander jag saknar dig av hela mitt hjärta!

Du skulle ju bara iväg på praktik.

/Cecilia

Smärtan...

Det känns fortfarande i hela kroppen. Även om det har gått ett par dagar nu sen vi mottog nyheten att vår son har blivit kidnappad så känns det fortfarande.
Jag ville starta den här bloggen för att dela med mig utav min känslor, och kanske ha någonstans att skriva av mig allt det där som man sitter och trycker på inombords.
Att kunna få bekräfta sin saknad och sin oro över att ens son har blivit kidnappad och att de som genomfört kidnappningen fortfarande inte har hört av sig med ett krav är något som jag verkligen inte vill att någon mamma ska få uppleva.
Den enda frågan som ställs om och om igen är "Varför?". Varför tog de min son? Varför befann han sig där han gjorde? Och varför gör de här personerna något sådant?!

Han skulle ju bara på praktik...

/Cecilia